Förlorad väg..
det börja när jag var liten då jag gick vilse på vägen jag vandra i hopp om att allt skulle bli bättre.
men för varje dag som gick blev allt bara sämre och sämre
en försvunnen pappa, en förvirrad mamma, en storebror som börja med fel i tidig ålder, en lillebror som redan tappat bort sig på vägen han vandrar. jag blev äldre och äldre, fick lära mig om stolthet & respekt, ja, jag har ingen tillit för någon längre. inte ens min familj som har svikit mig, jag tål slagen mot hjärtat men jag står fortf på mina ben dom viker sig snart. livet är stenhårt men jag lever det ändå, har stängt mitt hjärta för alla efter allt jag gått igenom, ingen nyhet precis. jag lyssnar på andra, jag ler, jag ger råd men när det kommer till mig själv har jag ingen aning om vad jag ska göra. Ber andra vara stark medans jag själv är svag.
Ber till Gud om bättre dagar, om hopp & tro. framtiden väntar, man vet aldrig vad den har & erbjuda..
/MariaCole ~
